nu har jag väl börjar att få igång bloggandet igen som vanligt men det känns inte riktigt bra.. det är fortfarande en sån stor saknad inom mig som jag inte vet vad jag ska göra med. men jag hoppas tiden tar hand om det. jag sitter och lyssnar på lugn musik och lite låtar som charlie lyssnade på. så fort folk får veta det tror dom att jag blir ledsen, för att jag tänker på han. men det är precis tvärt om. jag blir glad för jag VILL tänka på han. det gör mig starkare! ifall jag tänker på han i skolan och så, gör det att jag ska kämpa på för hans skull. jag tänker inte på det negativa som har hänt, eller ja det går ju inte o glömma men jag försöker iaf tänka på allt posetivt som fanns med honom. de glada minnena med honom och allt kul man hade tillsammans. jag blev lite ledsen igår när jag såg att hans namn har tagits bort från klasslistan (schoolsoft, ett program vi använder för att få reda på saker i skolan tex prov etc.) det gjorde mig ganska irriterad för han är fortfarande med i vår klass, han finns med oss hela tiden i klassrummen. han har gjort vår klass starkare och gladare. allt tack vare honom! och ni som frågar saker om charlie till mig, behöver inte vara oroliga för att jag kanske ska bli ledsen. för dels är det bra att gråta plus att jag har inget emot att någon frågar. jag mår bättre idag än vad jag gjorde förra veckan, för sånt här går över. det tar olika tider för olika personer. bara för att vi kommer över det värsta betyder det inte att vi glömmer honom, det har adnan hjälpt mig att förstå. jag sa till honom att jag måste sitta vaken och minnas honom men då sa han till mig; du måste tänka mer på dig själv först, du måste må bra! för jag var så himla orolig att jag skulle glömma charlie.. men jag kommer aldrig glömma honom för nästan varje sak jag gör tänker jag på charlie. trots att jag inte säger något när det inträffar. jag kan gå själv hem från att ha varit med kompisar, och lyssnar på hans musik i hörlurarna. då kan charlie bara hoppa upp i hjärnan och det känns som att han kommer emot mig eller att han går bredvid mig. det är läskigt men jag känner mig så trygg då. även fast på ett konstigt sätt eftersom jag inte ser honom, men jag känner av honom! han har knappt varit borta från mitt liv i två veckor men gud det känns så sjukt länge.. men som sagt livet går vidare och man kommer mötas av svåra saker hela livet. så det är bara att fortsätta kämpa och se vart vägen för mig.


din bråkstake, är det inte dags att komma tillbaka nu?